Instagram @ellen_jellen

Instagram ellen_jellenInstagram ellen_jellenInstagram ellen_jellenInstagram ellen_jellenInstagram ellen_jellenInstagram ellen_jellenInstagram ellen_jellen

Du blir ingen prinsessa, bara en bajskorv

EverydayTankar

Ni alla har väl hör sagan om ”stackars lilla askungen”? En vacker flicka som jobbar dag ut och dag in, bara sliter och sliter. Aldrig gör hon något för sig själv, alltid gör hon något för andra. Berättaren vill att vi skall se henne som definitionen av ”osjälvisk” och ”god”. Det är så lätt i sagorna, allt blir till stereotyper och det är så lätt att skilja gott från ont, egoism från osjälviskhet. Askungen jobbar i alla fall dag ut och dag in för hennes elaka styvsystrar och styvmor; varför flyr hon inte? Hon har några vänner, små möss som ibland sjunger vackra sånger om hennes eländiga liv, stackars lilla askungen, stackars askungen… En dag är det dags för bal på slottet, askungen hoppas i hemlighet på att hon skall få gå, kanske hoppas hon på att en vacker man skall kunna rädda henne från sitt hemska, smutsiga liv också? Såklart får inte askungen gå på balen, hennes elaka styvmamma sätter stopp för det, vilken chock. Jag snabbspolar lite i historien här men jag utgår från att ni alla känner till sagans händelseförlopp, mer eller mindre. Så, styvmamman och de elaka styvsystrarna, som dessutom är riktigt fula, åker till balen och askungen stannar kvar hemma, hon är helt ensam. Hon står och jämrar sig vid fönstret men försöker att tänka positivt ändå, tapper som vår lilla askunge är, ”vad är väl en bal på slottet”, ja vad är väl det? Detta positiva mind-setet räcker dock inte riktigt hela vägen och snart kommer även askungen fram till att en bal på slottet skulle vara fu*king awesome, eller ja ”alldeles, alldeles … underbar” som lilla askungen-”fin i kanten, prinsessa to be”, uttrycker det. Så plötsligt dyker en fe upp i ett hav av glitter. Fen förstår att askungen gärna vill gå på balen och fen skall nu hjälpa askungen, askungen förtjänar det ändå, hon har ju varit så god och osjälvisk, slitit i så många år. Fen förtrollar askungen så att hon blir ännu vackrare än vad hon redan är. Hon får den vackraste balklänningen med matchande glasskor till, hennes små råttor till vänner blir vackra hästar och pumorna i trädgården blir till en magnifik droska. Tjoho, nu ska det festas hela natten! App, app, app… Bara till kl 00, sen kommer allt förvandlas tillbaka till hur det var innan. Vilken jäkla party pooper den där lilla fen var egentligen, första gången askungen skall få LEVA LITE så får hon bara festa till kl 00? Liksom, jag går ut kl 00:30?? Stackars askungen, IGEN. I alla fall, askungen går på balen, snärjer prinsen som alla vill ha med en enda blick och sen springer hon hem till midnatt. Tappar glaskon gör hon också, konstigt nog så förvandlas aldrig glasskon tillbaka till sin ursprungliga form igen, den förblir en glassko istället för en sunkiga toffla som luktar 10 år av ingrodd tå-bira. Tur för askungen det, annars hade väl prinsen aldrig lagt så mycket möda på att finna henne åter. Tillslut så kan prinsen och askungen återförenas igen, de gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar - hurra! Vilken tur att askungen stod ut, slet så hårt och gjorde saker för alla andra än henne själv! Eller? Är det verkligen så det fungerar i verkliga livet? Jag är tveksam.


Jag var själv tvungen att testa på en liten ”askungen-historia” här om veckan. Det var två veckor innan tentan i offentligrätten, mina stressnivåer var skyhöga och jag grät varje gång jag fick chansen, så fort jag hade en lugn stund över. Den veckan jobbade jag 30 timmar också, på två olika jobb, jag ville säga ”ja” till allt, hjälpa till och vara alla till lags. Absolut inte självisk där inte. När jag väl hade jobbat så läste jag, försökte plugga och när det tillslut var dags att sova så var det helt omöjligt. Den veckan, två veckor innan tentan, sov jag som mest ca 3 h per natt. Veckan därpå, 1 vecka innan tentan, började jag bli lite orolig. Hur kom det sig att jag inte sov? Hur skulle det gå med plugget nu när jag var så trött? Skulle jag sluta dricka kaffe? Om jag slutade dricka kaffe, hur skulle jag då orka ta mig igenom dagarna? Det blev mer gråt den här veckan, 1 vecka innan tentan, men inte lika mycket jobb i alla fall. Det blev ca 15 timmars jobb bara, hälften så mycket jämfört med veckan innan. Jag kämpade på, tänkte att om jag bara tog mig igenom veckan och skrev den där tentan så skulle allt bli mycket bättre, säkert skulle den ”goda fen” komma även till mig och ge mig något absolut oslagbart. På fredagen gick jag till tentasalen med en sjukt uppgiven känsla, jag kände mig helt värdelös över att jag inte hade pluggat ”tillräckligt” och faktiskt så kändes det som att jag lika gärna kunde hoppa att skriva tenta överhuvudtaget, U:et var ju ett faktum redan. Jag skrev tentan i alla fall och när jag vände upp första sidan blev jag faktiskt ganska så positivt överraskad; jag kunde ju faktiskt frågorna! (Obs, peppar peppar ta i trä, har inte fått tillbaka resultatet ännu). Glatt skrev jag tentan, ja glatt; jag tyckte till och med att det var lite kul? Efteråt kändes det så skönt, ÄNTLIGEN var helvetesveckorna över. Sen tänkte jag efter lite och kunde inte låta bli att förundras över mig själv, de senaste två veckorna hade jag alltså jobbat 45 h, pluggat under all min lediga tid och sovit ca 3 h/natt och här stod jag, frisk som en nötlärka efter att ha suttit djupt fokuserat i nästan fyra timmar och skrivit en tenta som jag nästan var övertygad om att få ”godkänt” på. Hade jag uppgraderat mig till den nästa nivån av mänskligheten? Skulle jag kunna köra på såhär i fortsättningen nu och vara en sådan som hann med dubbet så mycket som alla andra, men som fortfarande var dubbelt så pigg och glad? Jag väntade på att fen skulle komma med sitt magiska trollspö, jag väntade på att bli förvandlad. Efter helgen började det klia lite i kroppen, jag kunde äntligen sova igen. Nu skulle det hända, nu skulle jag bli en prinsessa! Klådan i kroppen satte sig på ett mer specifikt ställe; i halsen. En morgon vaknar jag upp med halsont, värk i öronen och snor i, vad som kände som, hela hjärnan. Jag hade blivit förvandlad men inte till någon prinsessa inte; jag hade visst blivit en bajskorv. Japp, jag mådde skit. Ju mer jag vilade och sov, desto mer skit mådde jag men när jag envisades med att bara ”köra på” igen så mådde jag bara ännu sämre, min situation som en levande bajskorv var ett faktum, fan också. För ja, livet är inte som i sagorna förstår ni. Vi människor har en ”överlevnadshjärna” med en inbyggd egoism som skall driva oss att handla för vår egna överlevnad som individ. Nej, vi blir absolut inte belönade när vi tänker på precis alla andra utom oss själva, varför skulle vi? Det är inte sådana egenskaper som får oss att överleva? Såklart är social kompetens en viktig överlevnadsaspekt men ”sätt alltid på din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan” kommer alltid att vara det mest självklara steget för att överleva och rädda några andra på kuppen.


Med andra ord tror jag att det är dags att vi slutar leva efter hoppet om att de eviga sagorna någon gång kommer gå i uppfyllelse och istället ser till våra evolutionära överlevnadsstrategier. Jag tar kära lilla askungen som exempel igen. Nu får vi också inse att förutom att ha turen att bli förvandlad av en god fe etc. hade hon också väldigt mycket ”tur” i sin tursamma situation. För det första så råkade drömprinsen vara ute innan kl 00, annars vet vi ju alla att de ”coola” killarna glider in på klubben ca 1,5 h innan stängning och glider därifrån 1 h senare med någon snygg men random tjej som kommer att vara helt ”perfekt” för just den natten. Våran askungen hade tur att prinsen festade tidigt och att han var öppen för tanken om äktenskap efter en enda dans. Sen är det ju det här med skon också, tänk vilken tur att just den enda skon blev kvar i en evig fiktion, va?! Tänk bara om den hade förvandlas tillbaka till en sunkig toffla, vilken prins skulle leta land och rike efter en tjej vars fot fick plats i en sunkig, sur-luktande toffla? Nej precis. Nu är det ju klart att askungen tillslut fick sin lycka efter all sin möda men helt ärligt tror jag att hon hade varit minst lika lycklig om hennes lilla ”flykt” hade sett ut på det här sättet i stället: håll masken och jobba på, analysera de elaka människornas vanor, kolla vart den dumma styvmamman förvara pengar, nycklar etc. Ät de små råttorna till vänner om svälten är ett faktum, sno något vasst från köket och FLY. Ta med pengar och häst, fly så långt bort det bara går och starta på en helt ny kula någon annan stans. Byt namn. Jag tror att askungens ”överlevnadshjärna” hade gillat min historia bättre faktiskt, dock hade det inte varit en perfekt ”godnattsaga” med en skabbig liten flicka som åt råttor, förvarade knivar innanför förklädet och snodde hästar. Nej, det är klart det. Jag hade dock tyckt att det varit väldigt intressant att läsa just den versionen av askungen men samtidigt har jag också fått höra att jag är ”helt jävla galen” x antal gånger, sååå ja. Men till alla er tjejer, kvinnor, människor som pressar er så hårt, som gör allt för allt och alla förutom er själva; ni kommer aldrig att bli prinsessor, ni slutar upp som bajskorvar, ni kommer att MÅ SKIT.


Det var allt för idag, tack för mig, hej!

Annars kan man ju alltid ladda upp en bild på Instagram och tipsa om att ingefära kommer att lösa alla världens problem, sen kan man vänta på att "likes" rullar in och må lite bra över sig själv.

  • EverydayTankar

Gillar

Kommentarer

ByAlma
ByAlma,
Hjärtat❤️
nouw.com/byalma
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229